Nu är jag helt säkert på min sak. Det är farligt att bo i Umeå för mig som katt. Kopplet kommer på ibland och vi ska ut på en promenad eller bara vara på gården. Först ska vi då ta oss igenom loftgången. Är det lugnt från parkeringen och hissen blir nästa utmaning två halvtrappor. Där möter vi ibland trevliga människor som bär på olika väskor, kassar eller postväskor. Här får husse bära mig. Nu kan man lätt tro att faran är över - icke sa nicke- Hissen kan plötsligt brumma till och öppna sina dörrar! Jag trycker mig mot marken och hoppas att min gråa päls ska försvinna i det grå stengolvet.
Ute är det mycket surr av bilar men också många buskar att gömma sig i. Det gör jag. Om jag inte hade så mycket att göra med min rädsla, skulle jag kunna ägna mig åt att jaga vackra höstlöv och hålla koll på fåglarna...Skatorna ser större och fetare ut här i stan och jag saknar de gamla trötta husflugorna som satt och slöade i stugans fönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar