Selen kom på en dag och sen bar det iväg till reseburen och in i bilen. Det kändes ovant och trots att jag kämpade hårt för att komma ut, så var det alltid något ivägen. Jag satte båda framtassarna i vattenskålen för att nå fram till mattes hand, som fanns där hela tiden. Trots att jag pep och grät en bra stund, var det ingen som ville hjälpa mig ut.

Sen började jag förstå, jag skulle få se en massa fina träd, så jag satte mig ner för att se bättre och när jag nästan höll på att somna var vi plötsligt hemma. Då hände det bästa; jag får GODIS, flera bitar. Då stannar jag kvar i buren och väntar på fler gobitar. Det här kommer att bli bra. Familjen har fattat hur man kan använda en resebur.

Senaste tiden

Jag har verkligen jobbat hårt med den innätade bron. Ja, det är ju husse som har nätat, jag har gått igenom varje liten vinkel och ihopknuten snodd för att nu äntligen inse att det inte går. Att ta sig ut alltså. Men det känns okej. Nu när det är så varmt ligger jag i skuggan under en bänk - busar ibland och sover ibland.

Nu har vi haft fler medlemmar av familjen här. Så trevligt med all denna uppvaktning! Och håll i er nu! Någon har skrivit en sång till mig! Hur många katter blir omnämnda i ord och ton vid endast 15 veckors ålder?! Jag bara undrar...

Min familj har ganska lätt för att lära. Matte har förstått att hon måste byta ut den hemska gamla morgonrocken mot något trevligare. Tills dess kommer jag att bära mig lite illa åt på morgonen. Dom har också förstått när jag vill leka, gå på toa och ut på bron. Jag får bara ha lite tålamod - dom är ju människor.

Det här med maten och vad jag tycker om den går ju inte att diskutera. Jag äter helt enkelt inte lax längre - så jag lämnar maten och hoppas på kyckling eller något annat kött nästa gång.