Selen kom på en dag och sen bar det iväg till reseburen och in i bilen. Det kändes ovant och trots att jag kämpade hårt för att komma ut, så var det alltid något ivägen. Jag satte båda framtassarna i vattenskålen för att nå fram till mattes hand, som fanns där hela tiden. Trots att jag pep och grät en bra stund, var det ingen som ville hjälpa mig ut.

Sen började jag förstå, jag skulle få se en massa fina träd, så jag satte mig ner för att se bättre och när jag nästan höll på att somna var vi plötsligt hemma. Då hände det bästa; jag får GODIS, flera bitar. Då stannar jag kvar i buren och väntar på fler gobitar. Det här kommer att bli bra. Familjen har fattat hur man kan använda en resebur.